Det som hände har jag fått stått ut med i 4år så det var ingen ny "grej".. iaf här kommer det
Vaknade på lördags morgonen pigg och taggad till Power meet, satt på altanen med min mamma till klockan 1 , sen gick jag och duscha , sminka mig osv. redan då började jag känna mig lite trött i kroppen.. tänkte inte mer på det utan drack massa vatten och sen gjorde jag en rosa panter! satt och smutta på den tills chauffören som skulle köra oss kom.
När han kom så satt vi och snacka, han jag mamma och pappa.
Vi åkte vid 4 och hämtade upp hans familj för dom skulle också med.
Iallafall,, hade det jätte kul rockade till reckless love uppe på caben när vi kom in i västerås och dog snyggdöden när alla snygga raggar bilar kom och åkte förbi! slängde några ögon på några riktigt snygga killar också;)
Iallafall, när jag satt på caben så börja jag känna mig lite snurrig och kroppen börja göra ont.. satte mig ner igen i sätet för jag ville ju inte svimma ner från bilen. Fick samma känsla som jag hade på måndagen när jag var på bio- hjärtklappning och svårt att andas..
Iallafall jag ruskade av mig tanken, mötte upp några av mamma och pappas kompisar tog en cider och "chill-drack"
Det var mot halv 8 kanske? vi ställde oss vid en vägkant där det stod kanske 10-15 jänkare och snacka och tjoa och på sidan på trottaren så satt de massa folk och kolla på alla bilar!
Pratade med Emma i telefon typ hela tiden också för vi skulle mötas upp-nånting som tyvärr aldrig hände.
vid kvart över 8 tiden typ stod vi kvar på samma ställe, började känna mig mer och mer snurrig (inte onykter alls) hängde med mamma på toa och berätta för henne hur jag kände, att mina ben kändes svaga och att ja hade huvudvärk och att de var jobbigt att andas.. hon sa att jag skulle ta det lugnt och bara tänka positivt , försökte så gott jag kunde, stod och snacka med en kompis när det hände.. ska försöka förklara allt som hände så gott jag kan.. Jag stod och snacka med min killkompis och han gick iväg för att prata med dem han körde åt, jag håller båda mina händer i våran bil eftersom jag känner mig snurrig.. iallafall så ser jag han komma tillbaka till mig ganska suddigt såg jag då.. när han kommer ända fram så blir allt svart och det nästa jag kommer ihåg är att jag ligger på gräset och får en hel del krampanfall, liknande epilepsi, har som sagt haft dem här anfallen i 4 år men det som var det värsta nu är att jag fick ingen luft, jag kunde verkligen inte andas.
Alla som jag var med var hos mig, tryckte ner mig och försökte få kontakt.. mina gympadojjer flög, armbanden flög och mobilen som låg i min jeans ficka flög..
Power meets ordnings vakter kom fram och fråga om vi skulle ha en ambulans men mamma sa att det var lugnt eftersom vi är "vana" och det brukar gå över efter en stund... men när kramperna kom tätare och tätare och andningen blev konstigare och konstigare så sa mamma till ordningsvakterna och polisen som då hade kommit att ringa en ambulans... sen är det ganska svart igen..
Nästa jag kommer ihåg är att 2 ambulansmän kommer och pratar med mig, får massa anfall och dem hämtar en bår som jag får lägga mig på.. innan jag åker in i ambulansen så ser jag hur många som egentligen såg händelsen. att det var pinsamt ska vi inte ens prata om...
Iallafall mamma hängde med mig i ambulansen <3 I ambulansen fick jag en hel del lugnande och det hjälpte för en stund men sen kom allt tillbaka.
När jag kom till Västerås sjukhus så kom jag in på ett rum direkt, det togs ekg 2 ggr och prover togs.
Läkaren kom in och var nog den gulligaste bästa läkare jag har haft!
när klockan var 12 ungefär så skrev dem ut mig , dem tänkte röntga knäet också som var svullet men då skulle jag få stanna där till klockan 8 på morgonen och det ville jag inte så
Pappa som hade festat vidare-den krigaren ;) kom med chauffören och hämta upp oss och sen drog vi till donken och käka.. Sen somna jag i mammas famn när vi åkte hem !
Dagen efter var väldigt jobbig... och knäet är undersökts och menisken är troligtvis trasig och antagligen korsbandet också..:( så hejdå tävlingar resten av året.
skojjar inte om jag skriver att tårar rinner nerför kinderna när jag skriver det här, att ha haft det här i 4 år och att det hände på självaste power meet och att flera människor såg det här... knappt så mina närmaste vänner vet om min "sjukdom" men här here it is min största värsta hemlighet
Jag vill tacka alla fina människor som har stöttat mig, hört av sig och som var med mig när det hände ! Speciellt tack till min killkompis som tydligen hade "fångat" mig när jag svimma, annars hade jag slagit huvudet väldigt hårt. Också ett speciellt tack till han som ställde sig för brunnen, om han inte hade stått där så hade min fot bankat i där ett x antal gånger.
Ett speciellt tack till min fina familj som har hjälpt mig och stöttat mig dem här 4 åren och det som hände den dagen.
Och det bästa speciella tacket till Power Meet gänget, det var flera tuuusen bilar ändå kom ordningsvakter, poliser och ambulansen fort som attan ! WOW!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar