Så som jag har kämpat med min lille prins egentligen!
Sitter här själv i huset och tänker tillbaka hur det verkligen var när jag fick hem Atlas..
Det var en sommardag sådär äckligt varmt ni vet och mamma och jag satt i vardagsrummet antagligen vid datorn;) Mamma skulle sova middag men alltid innan hon somnar leker hon lite med telefonen=blocket.se så helt plötsligt skriker hon "LIIINDA HAN FINNS KVAR" Eehm? tänkte jag vad nu, vad har jag missat? hon hade glömt att visa mig annonsen innan så jag hade ingen aning om atlas egentligen.
iallafall gick in i rummet och hon visade bilden, där stog det en svart vit valp, knubbig och söt och sökte ett nytt hem, såg att det var Lexies uppfödare som hade honom så jag ringde henne direkt och vi skulle få komma och titta :)
Pappa var väldigt anti om att skaffa en till hund så han ville inte följa med och kolla och mamma har inte körkort så då ringde vi en stall kompis som ställde upp att skjutsa ! vi åkte sent på kvällen runt 8-9.
Gården såg precis likadan ut mysig med massa fina hundar!
sen såg jag honom, en liten valp med kraftig benstomme, tjock och lite ful.
När jag satte mig ner och kallade på honom så ville han inte riktigt komma fram, han såg lite osäker ut och lite vilsen men jag såg att det var något speciellt med honom.
Jag gick fram till honom utan att han rörde sig lyfte upp honom och han kollade bort , ville inte riktigt kolla på mig. Jag kände inte riktigt det här WOW åh vad han är söt, ni vet som man kan göra med valpar utan det var mer WOW vad han är speciell (jag vet lite konstigt) han måste jag ha.
Gick iväg och pratade med mamma och stallkompisen(MIA) och vi bestämde oss för att köpa honom.
Jag skrev på kontraktet och vi betalade. Han var nu MIN, min valp, min 18års present.
Lyfte in honom i bilen och sen åkte vi hemåt.. i bilen låg han inte vid mig utan han trängde ihop sig i ett hörn i baksätet och vägrade vara med mig.. jag kände mig ledsen... men jag visste att han och jag skulle bli ett team.
Väl hemma så fick han vara ute på tomten med lexie och molly och det gick bra, han var inte så leksugen utan han gick mest för sig själv.
På kvällen eller ja natten så lyfte jag upp honom hos mig och han somnade vid min huvudkudde direkt.
gick upp några gånger och kissade honom under natten.
Dag 1 med honom så skulle han få ha koppel på sig och han blev LIVRÄDD rent ut sagt .. bara jag tog upp kopplet sprang han under stolen.. jag är glad att jag var själv hemma.
Atlas var en riktig godisråtta redan då så jag la kopplet ut på golvet med en massa godisar på och till slut gick han fram och jag fick ta på honom kopplet.. men det höll på så i säkert 1vecka. Likadant kloklippning så fort jag tar fram klosaxen så drar han, så är han fortfarande..att åka en annan bil än våran funkar inte heller han drar direkt.
Att ligga i soffan ville han inte, allt med närkontakt var läskigt:( det är verkligen inte så nu;)
Efter några månader blev han och jag mer ett team, han blev en morsgris och kunde absolut inte lämna mig och så är det fortfarande 1år senare är vi fast vid varandra.
Började sakta med lydnadsträning och så fort jag bad han om nånting så sket han totalt i det.. han stack i från mig gång på gång.. jag gick hem och grät men sen tog jag nya tag !envis som en åsna var det ja!;)
Agility var nånting han tyckte var kul och han var en naturbegåvning från redan första gången jag tränade honom i det.
så vi la lydnaden på hyllan och fokuserade på att ha kul tsm..
För att det här inlägget inte ska bli allt för långt så ska jag försöka avrunda det hela.
Nu har det gått lite över 1 år , och vi är verkligen ett T E A M.
Lydnaden funkar fortfarande inte.. men jag ska sätta igång med det. Han drar i kopplet så jag får blåsor. men vi tränar.
Agilityn går super bra, våran första start blir i september =)
Från en hund som jag trodde hatade mig till en hund som inte kan gå ut utan mig.
Jag ställde mig frågan många gånger om vi inte passade ihop om han skulle få bli mammas hund men sen ställde jag även frågan till mig, ska du verkligen ge upp? Svar Nej.
Och vi ser hur bra det har blivit.
Jag älskar den här hunden , trots sin osäkerhet,trots sin trotstid!
Han kommer gå långt eller nej VI kommer gå långt.
Första bilden som togs på honom <3
Soffan ville han inte ligga i:(
KNUBBIS
men till slut fick jag upp honom i soffan, LYCKA <3 Efter den här bilden så låg han i soffan jämt
<3
Mums kolla kontakten! :D
Nu är Atlas så att om han inte får ligga i soffan,sängen så blir han super ledsen.. i min säng har han en egen kudde att sova på nära min huvudkudde, helst ligger han under täcket också!
I soffan ska han helst ha sitt huvud på min mage då sover han som bäst!
Om jag får säga det själv så har jag gjort ett bra jobb med honom.. han är lite som den fule ankungen ingen ville han i början (han var sist kvar i kullen) och nu är han en fin prins!!
Jag har kämpat som tusan, det har varit blod,svett och tårar!
Fortsättning följer......
